Hur Ballongen Bengtsson kom till

Radioserien ‘Birger Ballongen Bengtssons Bravader’ sändes hösten 1983 och våren 1984 och blev det sista Stellan Sundahl och jag skrev och gjorde tillsammans . Återutgivningar av böcker och i efterhand redigerade TV-program inte räknade.

Hur kommer det sig? Var, när och varför dök ‘Ballongen’ upp?

Jag tillåter mig att gå tillbaka till vårt samarbetes början.
1971 hade jag tillsammans med två andra vänner lyckats intressera Sveriges Radio (SR) för en serie sketchbaserade nyhetsinslag i ett program vi efter lång tankemöda gav namnet ‘Scoop’. Vi häcklade med glädje den tidens rödfärgade aktivister tillsammans med alla andra. Det gick bra, men efter ett tag visade sig att sammanhållningen i gruppen inte var den bästa. Jag hoppade av efter en säsong men ville gärna fortsätta med radio.
Samtidigt hade jag börjar spexa i Lund där Stellan Sundahl var väl etablerad med sin snabba replik, briljans och närvaro. Vid någon sittning fann vi varandra och han var som jag intresserad av att göra barnprogram för SR.
Jag hade ju lyckats skapa en kontakt på radion, i synnerhet producenten Ruth Schönberg, och drog med mig Stellan och berättade om våra planer.
Vi var välkomna.
Vi kom fram till ideér som ”Gustav, Otto & Elvira” en trio som ständigt råkade ut för äventyr. Gustav hade varit ute och bott i husvagn en sommar och refererade därför ständigt till erfarenheter därirån, Elvira var vansinnigt förtjust i saltlakrits och Otto hade sin lille hamster Prinsen med sig.
Vi skrev manus ihop och jag stod för de musikaliska inslagen.
Serien blev rasande populär och vi gjorde uppåt tio serier ( 5 ggr 15 minuter) genom åren.
Vi gjorde en hel hoper serier av ett program som hette ”Vi snickrar musik”, där vi hade med oss några barn i studion och snickrade låtar för glatta livet.
Parallellt med detta spelade jag visor på krog, spelade med gruppen ”Visa med Skägg”, var med i ”Werup-Sjöströmgruppen” (som sysslade med avante garde jazz och poesi), skrev artiklar för ”Ny Musik” (kommersiellt – och därmed var jag en svikare enligt M Wiehe – alternativ till ”Musikens Makt”), sjöng i Lunds Studentsångförening (andre tenor) och deltog i diverse spex. Stellan var Lund, spexen och Uardaakademien trogen och utbildade sig till mattelärare.
Samtidigt som ”Visa med Skägg” spelade in sin sista LP för Sonet, gjorde Stellan och jag vår första – med ”Gustav, Otto och Elvira”. Micke Tretow skötte studion och vi skrattade på oss hela veckan i Glennmarks studio i Stocksund. Vårt snack mellan inspelningarna var ingalunda barnvänligt.
1976 bestämde sig SR för att satsa på en kvart humor på vardagsmorgnar (7:30) i P1. Distrikten fick förfrågningar om de kunde producera något sådant. Ruth Schönberg skickade frågan vidare till oss och ytterligare några andra. Vi kläckte den idé som blev ”Byteskomik”. Namnet fick vi i det pilotprogram vi gjorde. Då ringde vi upp den gamle spexaren och Povel Ramel-kamraten ”Låppan” Hagander och bytte historier. ”Låppan” sa: – Eftersom det är byteskomik vi sysslar med ….
– Där har vi namnet! Sa radiochefen Lars Hamberg som satt med i provlyssningsstudion.
Detta namn etablerades raskt, men var inledningsvis synnerligen känsligt. Tidningarna hade fortfarande radiokrönikor och nog fick vi på tafsen där. Och i insändare.
Trots den smala kanalen och den ohemult tidiga sändningstiden slog programmet an. Efter en hösttermin fick vi repristid i P4 lunchtid. Övriga humorsatsningar försvann in i dimmorna.
”Byteskomik” trummade på i sju år och hade säkert kunnat fortsätta lika länge till.
Vi blev ”Byteskomikerna”. Folk kände igen våra röster om vi så bara handlade en varm korv i Kiruna. ”Askild & Kärnekull” gav ut böcker som såldes i maffiga upplagor. ”Byteskomik 1” följdes av 2,3,4 osv. Den boomen avrundades med ”Den Roliga Skrift”, en lätt bibelaktig sak som senare gavs ut i många nytryckningar. Då under namnet ”Svenska Skratt”.
När ”Byteskomik” började sitt segertåg, fanns det inte längre tid för visorna, ”Visa med Skägg” och annat. Men TV. Herbert Söderström, för tillfället chef på SVT Malmö, frågade om vi kunde tänka oss jobba för dom.
Det kunde vi. Och gjorde serier som ”Pappa vet bäst” (Hm), ”Sommarkväll”, ”Ur led är tiden” (tillsammans med Jan Hemmel och Åke Arenhill) och slutligen vår egen sketchserie influerad av engelska motsvarigheter: ”Uppåt Väggarna”.
Vi for land och rike runt. Hade egna sidor i veckopressen, anlitades av reklambyråer och resebolag för de mest sällsamma uppdrag. Hade kontakt med BBC och spelade in ett pilotprogram för dom: ”Swap a joke with us”, uppträdde på krogar, i parker och allt annat tänkbart. Vi var roliga på mer än heltid. ”Stand up” var ännu inte uppfunnet, men det var vad vi sysslade med. På Gröna Lunds stora scen, på Liseberg och på olika lastbilsflak på bygden.
Hej och hå, helt enkelt.
1981-2 började vi nog bli lite mätta på varandra. Stellan hade tidigare gjort en egen serie för TV där han presenterade nya stjärnor (som aldrig blev det) och jag skrev ”Julkalendern” för radion (fast Stellan hade så klar en roll i den) och en serie för barn (”Olles Sångbok” – som vad det led blev även dubbel-LP och TV-serie) för radion, gav ut egen bok och tog mer och mer upp musiken, den jag en gång hade börjat med.
Skrev f.ö. den allra mesta musiken även för våra serier ”Uppåt Väggarna”.
Jag hade börjat skriva kåserier i dagstidning och gav ut böcker i eget namn. Även Stellan gav ut en.
”Byteskomik” drabbades av en norrländsk producent. Ingmar Starck som gjort sig känd som intervjuare, valde att flytta till Malmö. Ruth Schönberg fick högre befattning och mer att göra. Starck sattes som vår producent och tog vad det led död på glädjen. Programmets sjunde år blev det sista.
Men vi fick erbjudandet att göra något nytt. Sommaren -83 var vi engagerade på Liseberg och Gröna Lund under några veckor. Gjorde föreställningar på stora scen varenda kväll. En del av fritiden använde vi till att arbeta fram idéer. Över några fatöl på någon av uteserveringarna på Avenyn växte Ballongen, Lismajl, Alias Persson, Barbro den heliga och de andra fram. Ballongen fick sin röst av en korkad idrottsplatsvaktmästare jag mött. Alla färgades efter hand efter typer och röster vi använt i ”Byteskomik” och ”Uppåt Väggarna”. Vi hade fått fantastiskt god övning på olika dialekter och typer.
Vi presenterade vår idé inför något skeptiska radiochefer. Men vår goodwill var så stor att vi fick som vi ville. Vilket också innebar Bengt Grafström som producent. Honom hade vi redan anlitat i TV och ”Uppåt Väggarna” och visste att vi var på samma våglängd.
Vi drog igång med ett lågt uträknat gage. Bengt blev inte bara producent, utan även medskapande och -agerande i studion. Teknikerna älskade jobbet. Så mycket ljudeffekter, klipp och konstigheter att vi till slut hade flera band med ‘våra’ effekter i arkivet. SR:s ekonom kom på att det vi höll på med var att betrakta som radioteater och vårt avtal skrevs om och upp. Det är väl därför man aldrig sänt programmet i repris. Det blev för dyrt.
Varför lades programmet i P1 på sändningstider som gjorde oss mer än svårfunna när det nu blev så dyrt? En gåta vi aldrig lyckades lösa. Förmodligen var det en kamp på högre nivå – mellan hk i huvudstaden och Malmöfilialen. Men lyssnare fann oss ändå. Bland de tidigt devota var en gammal ljudtekniker från SR i Stockholm som ideligen ringde upp och ville prata om alla effekter, den fantastiska serien och hur han med sina kontakter skulle se till att allt skulle komma i repris.
Han menade säkert allvar, men ju mer jag lyssnade på honom, ju mer hörde jag hans sörplande ur glas. Och han ringde alltid sent. Men han fortsatte göra så i många år.
Stellan och jag hade jobbat tillsammans i 12 år. Vi började alltså kika åt olika håll.
Samtidigt spelade vi in det som skulle bli vår sista TV-produktion. En serie som skulle ingå i ett två timmar långt lördagsnöje från Malmö i vilket även ”Helt Apropå” ingick. Därifrån gick Stellans och mina äventyr åt olika håll. ”Helt Apropå” fick sin succé och vad det led hittade Stellans begåvning fullständigt rätt när han fick göra en svensk version av det engelska ”Talk about news” – ”Snacka om nyheter”.
Själv gjorde jag fler musikprogram för radion. Dessutom ”Riksronden” i några år. Skrev egna kolumner i dagstidningar, ledde ”Sommarauktioner” i TV, spelade revyer, teater, skrev böcker, låtar, gjorde CD som tog mig till Australien och USA … ja, mycket blev det. Och är det fortfarande. Fast mest böcker.
Men ”Birger Ballongen Bengtssons Bravader” hängde efter som ett sällsamt äventyr. De flesta programmen hade jag på kassettband, men de slank åt olika håll genom åren. Det var inte så noga.
Tills fler och fler började höra av sig och ville ha kopior. Och till slut blev alla dessa till en hel rörelse.
Det är fantastiskt.

Gunnar Bernstrup

En kommentar till Hur Ballongen Bengtsson kom till

  1. Anders Larsson skriver:

    Birger Ballongen mfl fångade mig och min 3 syskon och barnen i resten av lilla Gudesjö på Norra Öland. Vi satt som fastklistrade vid radion och njöt av er fantastiska berättelse. Vi spelade in några avsnitt på dåliga kassettband som jag brukar lyssna på mellan årtiondena som gått, men har alltid längtat efter att få höra dem på rikigt igen.
    Tack för att det är på gång att hända 🙂
    Mvh Anders

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *